Jag vill bara tacka dom ca 6 pers som har vart inne på min blogg och kikat, vare sig det har vart av misstag eller ej.

Sen tänkte jag berätta lite grejer om mig som jag själv hatar, och som jag kanske borde prata med nån om, men som jag inte har gjort. Om det är nån som läser detta som känner igen sig i det, så skulle jag vart mer än tacksam om du ville skriva det i kommentarsfältet isåfall.

Det är så att jag har ett problem, jag har självklart fler än ett problem med mig själv, men detta är det jag stör mig på mest.

Tänk dig att du sitter runt ett bord med folk du knappt känner. Det är väl ca 3-5 pers runt bordet minst. De är snälla och pratsamma, och pratar om allt mellan himmel och jord. Men du hänger inte med i samtalet. Du sitter och lyssnar och ler lite stelt, och nickar kanske lite då och då. Det kommer liksom inget ljud ifrån din mun. Du vet inte vad du ska flika in med, för du kan inte föra dig i den sortens situationer. Så är det för mig. Om jag t.ex kommer till en ny arbetsplats, och det är lunchrast. Jag hatar det, jag bokstavligen HATAR det. Och jag vet inte varför det är så. Är jag däremot ensam med en person, då går det oftast hur bra som helst att prata med personen. Men om det är många, som kanske känner varandra sen innan, eller bara är väldigt sociala, då blir det genast väldigt svårt för mig. Jag vill ändra mig, jag vill bli bättre på det, och jag ska inte ge upp. För jag har faktiskt blivit lite bättre på det, än jag var förr. Faktiskt. Jag måste tänka så, annars vet jag inte vart det slutar. Min mormor är likadan. Min mamma är tvärtom. Jag måste bli som mamma, inte som mormor. Så ska jag tänka. Och någon gång i framtiden ska jag bli bäst på att prata, jag ska höras mest i de sällskap jag är med i- på både gott och ont kanske...

Tack för visat intresse än en gång, och som sagt, känner du igen dig i det jag skrivit,eller bara känner att du vill visa lite stöd, skriv gärna något då, det skulle göra mig väldigt glad. Tack! =)

Evig kärlek - finns den?

- eller finns den icke, det är frågan.

Ja, det är en fråga som inte är den lättaste att besvara, men som säkert många vill ha svaret på.

Det är många som söker kärleken och det är många som finner den också,

men är det den eviga kärleken de finner?

Finns det evig kärlek överhuvudtaget?

Eller är det bara tillfällig kärlek, som bara är het och passionerad för ett litet tag?

Kan det vara så att sådana som är och har varit gifta länge, bara är det för att de känner sig trygga med det och inte vill ge sig ut i det okända och möta nya intressanta människor?

Kan det vara så att de inte vill krångla till det om allt som har med uppdelning av hus, bil, barn, katt, hund mm att göra? Det blir ju bara en massa tjafs och osämja om man måste dela upp allt mellan varandra, så varför inte fortsätta vara gifta bara för att slippa allt det där. Så är det säkert många som tänker och känner, tror jag i alla fall.

Ja, det finns många frågor om detta ämnet, men inga ”rätta” svar.

Många tror kanske dom funnit sin livs kärlek i någon som dom älskar och håller av mer än något annat, men det kanske bara känns så just för stunden.

Men om man tänker efter, så behöver det ju inte vara så illa att byta partner lite då och då, istället för att leva med en och samma person hela livet.

För om lågan har slocknat i förhållandet och man inte längre känner sig förälskad i personen, då finns det ju ingen anledning att leva ihop med hon eller han längre. Fast det är klart, är det ens partner som vill bryta upp och inte än själv, då är det ju klart att det inte känns så bra förstås.

Men evig kärlek, är det verkligen det ”ultimata”? Är det verkligen något som man måste sträva efter att få? Eller räcker det att leva och älska sin käraste och strunta i att fundera på om det är den eviga kärleken man funnit, för älskar man personen över allt annat, så räcker ju det en bra bit på vägen så att säga.

Som ni kanske har märkt så har jag ställt en hel del retoriska frågor i och med detta talet, frågor som jag inte vill ha några svar ifrån er på, men som jag ändå vill ställa för jag tycker det är viktiga frågor som bör tas upp.

Jag tror faktiskt ingen, inte ens de professionellaste professorerna, någonsin kommer att kunna svara på frågan om evig kärlek finns eller inte, men jag tror inte heller att det är den viktigaste fråga att besvara just nu heller, utan att det finns andra frågor som är viktigare att diskutera och finna svar på.

Jag tänkte avsluta detta talet med att säga att evig kärlek finns säkert, men frågan är om det är äkta kärlek, eller bara en trygg kärlek som man inte vågar ge upp…

Hej igen! (Asså, vem säger jag hej till egentligen? Ingen läser ju detta ändå, det blir som en konversation med mig själv bara. Aja, det är ju iaf trevligt att skriva av sig, och då kan jag ju lika gärna låtsas som att det är nån som läser det jag skriver.. Så hej igen alla trevliga bloggläsare! =)

Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva. Jag kanske kan berätta lite mer om mig själv då.

- Jag är född 1992.

- Är bisexuell (dock inte öppet, jag har bara berättat för typ 4 av mina vänner, och sen hur många dom i sin tur har berättat för, det vet jag inte.)

- Jag bor i en liten skithåla som jag vill flytta ifrån så fort jag har råd.

- Jag har på senare tid börjat lyssna på Ligga med P3, som sänds på Rix fm. (Det va ett skämt, det sänds såklart på P3, haha, skitkul verkligen. Och det har i sin tur lett till att jag börjat läsa programledaren Matilda Berggrens blogg. Och den är helt och hållet fantastisk. Hon är rolig, snygg och skriver fantastiskt roliga texter. Vi verkar ha ungefär samma humor.

- Jag känner mig obekväm i för stora folksamlingar, på kalas, middagar etc. Jag kan bara inte hänga med i det som diskuteras och pratas om i en grupp med enligt mitt tycke för mycket folk (kan räcka med typ 3 pers!). Det går bara inte, fråga mig inte varför. Jag blir helt tyst och känner mig osynlig, men vill ändå bara sjunka ner genom golvet och försvinna. Jag hatar det, jag hatar mig, men jag ska ändra på mig, jag SKA verkligen göra det, förr eller senare..

Ja, det va lite mer info om mig dårå. Ska förhoppningsvis göra ett inlägg imorrn också, om jag orkar, för tid det har jag gott om om något. Det dumma är att jag får massa inspiration till texter och sånt när jag ligger i sängen och ska sova, problemet är att vi har en stationär dator på nedre våningen, och jag sover uppe.. Och det blir nog lite jobbigt att ta med sig sängen ner och placera framför datorn..

Ja, då tänkte jag börja blogga då. Jag får väl hoppas att den inte kommer vara allt för ointressant som den kanske verkar (med tanke på bloggnamnet, hehe).

Anledningen till varför jag vill börja med en blogg, är väl främst för att jag gillar att skriva, och har en hel del småtexter och noveller liggandes i skrivbordslådan, som ev. kommer att läggas ut här, så får ni läsa och bedömma.

Jag väljer att vara anonym iaf nu i början, med tanke på att jag kommer skriva om en massa personliga saker o.dyl Men förhoppningsvis kommer jag berätta vem jag är nån gång i framtiden.

Jag är även arbetslös i stort sett, om man bortser från att jag är timvikarie i olika skolkök i en kommun i Västra götaland. Mina intressen är väl främst att laga mat, baka och fota, så räkna även med en hel del recept och bilder.

Ja, jag hoppas att jag har fångat någons intresse, och hoppas ju såklart att jag vinner Blog awards nästa år. =) Räkna med att jag kommer bli den nya Blondinbella. Skämt åsido.